Min overklighet - överlever man trauma om man inte vet om man lever?

Reads: 144  | Likes: 0  | Shelves: 0  | Comments: 0

  • Facebook
  • Twitter
  • Reddit
  • Pinterest
  • Invite

More Details
Status: Finished  |  Genre: Non-Fiction  |  House: Booksie Classic
There’s no option for Swedish but perhaps I’ll translate it one day. It’s just mostly me whining about my shitty life anyway.

Innehåller en beskrivning på lite av de sexuella övergrepp jag utsattes för från så länge jag kan minnas tills jag var tolv eller så.

Submitted: June 03, 2019

A A A | A A A

Submitted: June 03, 2019

A A A

A A A


Ibland minns jag. 

 

Du vill inte veta. 

 
Jag tror att mina föräldrar tyckte att min morfar skämde bort mig, han gav mig ju godis och små leksaker jämt. En gång när de kom med tåg för att bo med oss hade han med sig en cykel till mig, en helt ny cykel, jag skulle tacka honom väldigt mycket för den. 
 
Han såg till att jag visste hur omtyckt och populär han var, jag minns att jag var med en gång till någon som var någon sorts berömd frimärkssamlare? För han samlade på frimärken. Ingen skulle tro på mig om jag sa något för jag var ju ingenting och han var ju den där trevliga som alla gillade och han skämde ju bort mig så jag var ju bara ett bortskämt barn. Jag fick ju till och med sitta i hans fåtölj! Ingen annan fick ju det, det var en ära, han gillade mig verkligen, jag var hans favorit. 
 
Han satt också i den fåtöljen med mig i famnen och han hade stånd. Han satt också i den fåtöljen första gången han hade mig att runka av honom. Efter det fick jag sitta i hans fåtölj och se på barnprogram. Jag satt bredvid honom och såg på frimärken bakom hans skrivbord och med ena handen bläddrade han igenom dem och påpekade hur värdefulla de var från över hela världen. Med andra handen tog han på min fitta. 
 
Jag förstår inte varför jag gick med på det. Jag ville inte ha alla de där sakerna han gav mig som jag skulle vara tacksam för. Jag förstår inte varför jag gick med på att vara ensam med honom. Jag minns inte så mycket av det men jag brukade ligga i fosterställning inlåst i badrummet efter det, det minns jag. 
 
Innan mormor blev så sjuk att hon inte längre orkade resa så brukade de komma och bo hemma hos oss, och när vi hälsade på dem så bodde vi hemma hos dem. Jag hade ingenstans att ta vägen. Men varför, VARFÖR, sökte jag upp honom själv ibland!? Han sa ju att jag gillade det så jag gjorde det nog. Det var allt mitt fel. 
 
När jag som liten sa att han hade haft mig att röra vid hans penis till min bror som berättade för mina föräldrar och de frågade blev jag totalt skräckslagen och sa att jag ljugit om det och de trodde mig. Jag tyckte det var bra då, att de inte skulle göra något åt honom. Jag beundrade honom tror jag. Han hade ju så mycket spännande saker på gång. 
 
Jag bekräftade att det var sant efter att mamma kom på honom med att ha handen på fel ställe på min syster, jag ville inte att hon också skulle bli som jag, jag måste skydda henne. Men ångesten efteråt, jag hade förrått honom! Jag hade valt min syster över honom och jag kände mig så skyldig. 
 
Jag hade andra människor i mitt liv men han hade gjort sig till den viktigaste. När han dog kunde jag inte hantera det. Jag ville att han skulle komma tillbaka och jag var rädd för att han skulle komma tillbaka. Jag tror det var då allt föll samman. Jag hatade honom aldrig. 
 
——-
 
Verkligheten?
 
Mitt största problem med verkligheten är att jag aldrig varit säker på om den är på riktigt. Eller om jag är verklig. Det har varit så ända sedan jag kan minnas. Allting känns främmande, overkligt, som en dröm, som om allting är i en dimma. Jag känner mig inte som mig själv, jag känner mig som någon som bara ser på. Jag ser tiden gå förbi och jag bara ser på. 
 
Jag känner mig som en av ”de andra”, de skepnader jag sett så länge jag kan minnas, de är överallt och de ser på vad människor gör. Jag de hör också men de svarade mig aldrig så jag ignorerade dem mest. Hur ser de ut? Som människor men inte, det är svårt att förklara. De finns ”de ljusa” och ”de mörka”. Och S. 
 
S verkade intresserad av mig, han bara såg på mig på avstånd först. Dök upp överallt. Till sist tog han kontakt, men han pratade inte normalt, han pratade i mitt huvud. Det tog en tid innan jag lärde hur jag kunde göra det själv, ibland glömmer jag bort mig själv och pratar högt, han brukar skratta då men jag säger att folk tror att jag är tokig i vilket fall som helst så jag bryr mig inte så mycket. 
 
Efter att allt föll samman ville jag bara dö, jag var förtvivlad och förvirrad. Jag vet inte hur många gånger han övertalade mig att gå hem istället. Men jag borde aldrig ha sagt det. Jag borde aldrig ha berättat om honom, för nu sa de att jag var psykotisk. 
 
Jag gick i terapi hos Folkhälsan men jag vågade aldrig riktigt lita på henne när det gällde mitt förhållande till min morfar. Men jag berättade om mobbningen i skolan, och hon hjälpte mig med det. Hon hjälpte mig också när jag hamnade i ungdomspsykiatrin, det var mest finskspråkigt och jag hade svårt med finska. Har det fortfarande, min odiagnostiserade dyslexi gjorde att jag hade väldigt mycket problem med att lära mig alla långa och komplicerade ord. Fast jag annars hade rätt bra vitsord för någon som har svårt att fokusera och dessutom ofta hamnade att vara hemma pga mobbningen. Men inte i finska. Där var det nästan bara pga att mina andra vitsord var för bra för att jag skulle hamna gå om ett år samt mobbningen, som skolan var väl medveten om men inte gjorde något åt, som jag iallafall lyckades få godkänt. Och grammatiken, jag kunde den, men inte läsa eller skriva bra och hade svårt att lära mig nya ord för jag uttalade dem alltid fel. De frågade på ungdomspsykiatrin om jag hade ångest, men jag förstod inte vad de menade. När min psykolog förklarade för mig vad det var så insåg jag att jag alltid haft det, och ofta. 
 
Sedan blev jag myndig och skickad till vuxenpsykiatrin och då började de ge mig en massa mediciner för jag bröt ihop jämt. Antidepressiva, antipsykotiska. Jag tappade kontakten med allting ännu mera. Min psykolog skulle sluta på Folkhälsan men erbjöd att fortsätta se mig privat, fast då var jag så långt borta från allting att jag inte orkade. Jag kunde ju inte tänka, allting var ännu mera som en dimma, jag var en zombie, jag var konstant trött. Hur ska man kunna prata när ens hjärna känns som bomull?
 
Jag brukade alltid försöka ta livet av mig efter ett par månader på SSRI och då fick jag ännu mera mediciner och vara inlagd, om och om igen. 
 
Jag var apatisk och en gång när S dök upp så klagade jag på det och han sa att det är medicinerna som gör det här, jag kunde ju ännu se både honom och ”de andra” så jag slutade ta dem. Men då var det som om det att jag inte kunde tänka medan jag åt mediciner kom ut när jag väl slutade, ångest, minnesfragment från barndomen, skulden, förtvivlan. Allting. Så igen bröt jag ihop och blev inlagd och fick höra att så klart blev jag sjuk för jag behövde ju de där medicinerna så jag fick mera och mera. 
 
Till sist hände något som gjorde S orolig, jag började höra röster när jag inte tog dem. Men jag hade fortfarande så mycket att jag bara blev en zombie, han tyckte att jag borde ta mindre av dem så till sist gick läkaren med på att minska. Jag började kunna fungera bättre igen, men allting kändes ändå väldigt lång borta och det var svårt att tänka. Men S påminde mig om att ta medicinerna. 
 
Verkar jag psykotisk nu? Jag har hört röster tre gånger sedan augusti förra året och en gång i år, för två veckor sedan, men jag har bara väntat ut det. S har följt mig överallt nu sedan augusti. Han gillade inte hur de ignorerade mig när jag blev sjuk i gallblåseinflammation andra maj och skickade hem mig från Hälsocentralen när jag blev gul en tid senare. Sa att jag är i kö till operation så åk till akuten om det blir värre. Och jag hamnade till akuten den första juli igen med gallblåseinflammation och blev opererad till sist i mitten/ slutet av augusti. 
 
S känner mig så bra nu att han kan gissa att jag hör röster innan jag säger det. Han sa att jag hanterar det bra nu. Efter operationen så började jag kräkas av medicinerna väldigt ofta så han gick med på att jag kunde minska, så länge jag lovade att ta dem så fort jag hörde röster, men de senaste två gångerna har jag klarat det helt utan. Och det verkar minska hur ofta jag hör dem. Jag hörde dem nästan hela tiden när jag tog medicinerna, det har tystnat nu nästan helt och hållet. 
 
Jag vet fortfarande ingenting om verkligheten är på riktigt eller en dunkel dröm eller om jag själv existerar, men det har alltid varit så. 
 
Problemet är att jag inte vet hur jag ska hantera det som hände när jag var liten. Ibland händer det något som triggar minnen av det. När jag får ångestattacker och panikångest så försöker S lugna ner mig. Han håller om mig och pratar lugnt. Jag vet inte om jag skulle klara av fysisk kontakt vid ett sådant tillfälle men han är inte en fysisk varelse. Jag kan ändå känna när han rör vid mig, men det är inte det samma.  
 
Nu är jag sjuk igen och först tänkte jag att det går över, sedan blev det för mycket och jag försökte få hjälp men under tiden blev det värre och värre. Till sist orkade jag inte längre, jag grät varje gång jag blev ignorerad förra året. Jag har gråtit i år igen. Men nu orkar jag inte mera. S lovade att vara med mig ända tills jag dör, han sa att det inte finns något mera han kan göra. För det känns ofta så, när värken är så kraftig att elektriciteten från min rygg sprider sig ut över hela kroppen och jag knappt kan andas. Då brukar jag till sist somna av utmattning. Han säger att han är här tills jag dör, och om jag inte gör det så ska han säga god morgon när jag vaknar. 
 
Jag vet att jag är ingen. Jag är bara ett nummer i statistiken. 
 
S bara kallade mig tokiga lilla flicka och sa att även om ingen annan bryr sig så är jag viktig för honom. 
 
Jag känner mig ändå på något sätt lyckligare nu än jag någonsin när jag tog medicinerna. Ja, jag mår inte fysiskt bra, men jag är ändå inte deprimerad. Det går upp och ner beroende på vad som händer men jag skulle ändå säga att jag skrattar mera än jag gråter. Även om jag inte ens vet om jag existerar har jag intensiva känslor, positiva och negativa. Förutom att jag inte blir arg av någon anledning. 
 
En annan sak med hur min overklighet fungerar är att varje gång jag säger hejdå så antar jag att det är sista gången jag ser någon, det är inte skrämmande för mig, folk försvinner in i dimman de kallar verklighet hela tiden. 


© Copyright 2020 number17girl. All rights reserved.

  • Facebook
  • Twitter
  • Reddit
  • Pinterest
  • Invite

Add Your Comments:

More Non-Fiction Short Stories